Vi befinner oss i Mayariket 500 år tillbaka där barbariska människooffer ses som den närmsta väg till att nå paradiset. Jaguar Paw är en ynklig bondpojke som lever tillsammans med sin stam utanför riket. Stammen blir dock överfallen av rikets hänsynslösa befolkning, Jaguar Paw blir tillsammans med resten av stammen tillfångatagen och förd till en pyramidstad där döden väntar. Samtidigt befinner sig Paws gravida kvinna och barn instängda i en grop. Kampen handlar inte enbart om överlevnad, utan även mot klockan. Det gäller för Paw att behålla sitt huvud och sitt hjärta…

Det går inte komma ifrån att Mel Gibson väljer väldigt intressanta teman till sina filmer, främst när han sitter bakom registolen. Numera har denne kontroversielle och skandalomsusade man lagt skådespeleriet helt på hyllan och enbart regisserat. Och visst har han utvecklats som regissör, precis som han gjorde som skådespelare, här ser man ett påkostat hantverk av ytterst hög klass samt ett bildspråk som fångar den estetiska biten fantastiskt bra, precis som hans förra film ”Passion of the Christ”. Problemet med den filmen var för övrigt att jag hade svårt att engagera mig i karaktärerna då det tunna manuset inte gav den tid alla behövde. ”Apocalypto” är definitivt ett steg i rätt riktning men samtidigt undviker den, eller kanske rent av väljer att inte komma någon särskilt nära. Under hela filmens längd känns huvudpersonens kontakt med tittarna lika obefintlig som den var med Jesus i Gibsons tidigare delvist hyllade delvist bespottade film.

”Apocalypto” är uppdelad i tre akter, eller kapitel så att säga. Den första är introduktionen, sedan får vi fångenskapen för att mot slutet avrunda med flykten. Men det flyter på utan abrupt, och det hela blir sällan ointressant eller segt. Hela inledningen känns även stundtals oförväntat komisk, inte minst tack vare den roliga dialogen. Detta försvinner dock senare i filmen, som blir bara mer makaber och allvarlig. Den omtalade blodnivån har återigen blivit överdrivet debatterad, men ”Apocalypto” är knappast en av de blodigaste filmerna skapade. Men visst är den våldsam, och kameran skyr inte för att visa en hel del hemskheter. Den innehåller knappast litervis med blod som ”Passion of the Christ”, men känsliga personer kan fortvarande känna en rejäl klump i magen. Här äts det testiklar, huvuden huggs av, och människor blir genomborrade vilt. Tidigare har regissören skällts ut på grund av sitt onödigt blodiga grepp, här han har lyssnat på kritiken, men inte i någon större skala.

Gibson har annars gjort en ohyggligt vacker film, vacker på alla sätt och viss. Alltifrån scenariot (djungel har sällan känts mer levande) till den ögonsköna klippningen är fullständigt bedårande snyggt. En regissör med öga för små detaljer är guldvärd och på det planet blir mannen bara skickligare.

Tyvärr känns själva intrig tämligen slätstruken och ganska tam, inte för att konflikten med de olika stammarna på något sätt känns tam, det är istället manuset som väljer att bara koncentrera sig på en mans bemötande med den andra kulturen, men utforskar den knappast. Hade gärna sett en fördjupning i mytologin, hur dessa individer tänkte genom att utföra människooffer och hur det påverkade alla i deras kultur? Man får helt enkelt dra egna slutsatser. Vidare stör jag mig en aning på den Gudsbenådande turen vår huvudrollsinnehavare har, han lyckas undkomma fara efter fara knappt utan att få en skråma på kinden. Och när han väl blir skaddad så återhämtar hans sig direkt. Nära filmens ände utvecklas karaktären till något av den tidens John Rambo, vilket blir löjligt värre. Speltiden är däremot klanderfri, 2 timmar och kvart känns precis lagom. Vidare använder sig Gibson knappt av någon CGI överhuvudtaget, vilket kan anses som god nyhet. Men i stortsätt känns alla närbilder på djuren väldigt fejkade och man ser tydligt att dessa är bara dock-robotar. Man kunde lätt undvika detta med färre närbilder och snabbare klippning, som det är nu så tappar filmen lite i det realistiska. Skådespeleriet är av det okända laget, men trots detta spelar alla fenomenalt bra samt övertygande, en stor anledning till varför denna film fungerar. Karaktärerna spelas till en stor del av riktiga indianer, vilket förstärker känslan ytterligare några snäpp. Och så talar ingen engelska, vilket är ljuvligt!

Är du rejält sugen på en lite annorlunda film om en lite bortglömd civilisation så är ”Apocalypto” en film för dig. Visst finns det rejäla svagheter och personligen blev jag i ganska besviken och nöjer mig med att ge den en fyra men detta är trots allt en spännande historia som är välvärd din tid.